Tårtan mot Åkesson är som skoattacken mot Bush

Det är en underlig ironi att tårtning på svenska Wikipedia beskrivs som en del av ”vårt kulturarv”, med anmärkningen: I detta sammanhang ska särskilt nämnas att det ingick i de gamla hovnarrarnas roll att då och då förnedra kungligheter och mäktiga män.

Men i kölvattnet efter tårtningen av Jimmie Åkesson på Nytorget i Stockholm har händelsen beskrivits som ett hot mot demokratin. DNs ledarsida jämförde med våldtäkt. Politiker över hela linjen uttalade sig snabbt på twitter och jämställde tårtning med hot och våld mot politiska motståndare.

Gissningsvis drivs en del av de här markeringarna av rädslan för att SD annars skulle plocka ännu fler martyrpoäng. Och att partiledare tar avstånd från olagliga aktioner är naturligtvis inget konstigt. Däremot har debatten efteråt blivit skev: ”Det hade kunnat vara en kniv”, fungerar som kritik mot polisens och Säpos skyddsarbete, men missar totalt vad som faktiskt hände.

2001 inträffade två berömda tårtningar i Sverige: mot Kungen och mot Bosse Ringholm. Ingen, såvitt jag minns, talade om ett hot mot demokratin då. Varför inte? Därför att alla såg händelserna som hyss, visserligen med politiska förtecken, men fortfarande hyss. Tårtkastarna greps och fick sina straff. Varken mer eller mindre. Så fungerar demokratin, så fungerar Sverige, och så fungerar tårtning som kulturarv.

Den här gången kom en stor del av debatten att handla om huruvida det är ”okej” eller ”acceptabelt” med tårtning eller inte, underförstått att den som inte tog avstånd från aktionen bör förpassas till politikens och demokratins skuggland. Det är en pseudo-diskussion, eftersom ingen har föreslagit att tårtning ska bli lagligt. Alla är ju överens om att tårtning ska vara straffbelagt. Och olagliga handlingar sker, och de får konsekvenser, välkommen till rättsstaten.

Men att kasta en tårta, eller tomater, på någon i protest – det är en händelse som vi alla känner igen. Vi vet alla att det också är ett enkelt igenkännbart och etablerat uttryck för missnöje. Det är straffbart, och mycket värre än att gå mot röd gubbe, men omöjligt att likställa med verkliga hot eller verkligt våld.

Däremot finns en intressant parallell som ingen gjort, inte vad jag har sett i alla fall. Nämligen mannen som kastade sina två skor mot George W Bush på en presskonferens i Irak, och kallade honom för en hund. I kulturell översättning blir skorna och hundarna en sorts ruttna tomater, eller varför inte – en tårta. Det var inget reellt hot mot den amerikanska presidentens liv. Det var en symbolisk protest mot ockupationen av Irak. Mannen dömdes till fängelse.

I mediernas uppskruvade tonläge är historiska paralleller och vettiga jämförelser det första som ryker. Snabb debatt har blivit big business. Alla ska bara reagera känslomässigt, så högljutt som möjligt, och nu genast. Men det fördummar det offentliga samtalet och underminerar den journalistiska uppgiften att med historisk analys sätta saker i sina rätta sammanhang.

Jon Jordås såg Kobra på SVT och blev ledsen & kinkig

Kobra – man vill ju gärna gilla detta program. Fritt, smart och snyggt. Nu var det längesen jag såg Kobra, så dumt, jag måste titta! tänker jag ibland.

Så jag klickar play och in i rummet blåser en vind av besvikelse. Jaha, var det DÄRFÖR jag inte kollat på länge? För att jag känner mig underskattad som tittare?

Visst, man kan inte vara på topp jämt, vartenda program; ibland har man idétorka och ibland blir det nödlösningar. Men man kan inte heller släppa igenom vad som helst.

En närstudie av inledningen på det senaste Kobra-programmet får tjäna som exempel.

Temat är Förvarstal och vi åker till San Fransisco för en sorts redaktionell reklam för företaget Reputation.com. Alla som läst kvällstidningar de senaste åren vet att Framtida Arbetsgivare är intresserade av dina google-träffar på nätet. Vi möter här ett företag som kan hjälpa dig att undanröja pinsamheter och dåligt rykte.

Reportagets behållning är alla roliga festbilder som flimrar förbi. Tyvärr är det också den enda behållningen.

Företagets grundare ger exempel: ”Du kanske är 16 och har rökt marijiuana. Eller tagit kokain. Du kanske kört på någon med en bil.”

”Allt finns kvar som digitala spår”, konstaterar Kobra.

Hurdå? Vilken typ av spår? Det framgår inte riktigt.

Kobra berättar därefter att företaget startades i samband med ett par mobbingfall på nätet. ”Vi letade rätt på mobbarna och avslöjade (”exposed”) dem”, säger grundaren – paradoxalt nog verkar det alltså som om mobbarna hängdes ut! Ingen följdfråga på det.

Kobra berättar vidare att Reputation.com på kundernas uppdrag kontaktar olika hemsidor och ber dem plocka bort känsligt material. Bara så? Varför kan inte kunden göra det själv och slippa betala? Den frågan är ju superviktig och högintressant eftersom den leder vidare. Vilket inflytande – om något alls – har Reputation.com över, exempelvis, Facebook? Kan de påverka Instagram att ta bort bilder som INTE bryter mot användarvillkoren? Kan de sänka svenska bloggar? Eller är kunderna bara amerikaner? Spelar det någon roll i vilket land servrarna står? Många frågor, men det förblir åtminstone för mig högst oklart vilken makt det här lilla företaget i San Fransisco dit Kobra åkt för att lyssna på säljsnickesnack egentligen har.

Kobra tar förvisso upp två typer av kritik som sägs ha riktats mot företaget: att ”skönmåla människor” samt att tjäna pengar. 20 000 om året kostar det att få sitt digitala rykte bevakat. Men visst borde det gå att hitta tyngre kritik, den ploppar ju upp direkt i mitt huvud i alla fall: Är det ingen som tycker att det hotar yttrandefriheten om det går att köpa tystnad på nätet? Och om Reputation.com INTE kan påverka smutskastning på vanliga bloggar (om den sker inom lagens ramar), vad är då poängen med att betala dem massa pengar som kund, eller för den delen att göra redaktionell reklam för dem som kulturmagasin? Förresten, hur utbrett ÄR egentligen det här problemet att vanliga människor får dåligt rykte på nätet? Hur ofta händer det utanför kvällstidningarnas facebook-klickisar?

Nu, mitt i den totala oklarheten, börjar man ana att Kobra faktiskt kommer låta allt detta passera utan fördjupning. Och då blir man besviken, känner sig faktiskt rätt underskattad och understimulerad.

Men då har det konstiga bara börjat.

Grundaren för Reputation.com slår plötsligt fast att internet borde kontrolleras hårdare, ja, redan från tidens början borde internet ha varit hårdare styrt. Information borde ”graderas från full anonymitet upp till högsta möjliga militära säkerhetsnivå”. Jag vet inte vad det här betyder, bara att det låter helt obegripligt, och dessutom läskigt. Företagets grundare börjar tala om ett helt annat, kontrolldominerat internet. Han håller på och bygger ett sådant, ett eget internet, som är ”omvänt” på något sätt. Det låter mycket svårt och mycket obehagligt om det skulle lyckas. Frågor eller fördjupning? Noll.

Jag vill ju egentligen gilla Kobra. Den där fria associationen, å, den är underbar, det känns som om det blir färre och färre sådana ytor i media. Men det här är omöjligt för en tänkande människa att få ut något av. Jag tror faktiskt inte att Kobra-teamat heller var så imponerade av Reputation.com. Så varför märks det inte i programmet?

Nu får vi se hur länge den här bloggen klarar sig…

Programmet: http://www.svtplay.se/video/1192907?type=embed

Jon Jordås publicerade hemlig DN-artikel

P1-programmet Nya Vågen offentliggjorde nyligen en ännu opublicerad DN-artikel på sin blogg. Skribent var Jon Jordås och artikeln blev den mest lästa på bloggen någonsin.

Bakgrunden var tidningens underdåniga intervju med finansminister Anders Borg.

– Många som uppskattar seriösare journalistik hade suckat eller muttrat. Nu fick de även skratta åt eländet, kommenterar Nya Vågens medarbetare Jon Jordås.

Länk: Eric Schüldt ”för stor för Europa”