Det är en underlig ironi att tårtning på svenska Wikipedia beskrivs som en del av ”vårt kulturarv”, med anmärkningen: I detta sammanhang ska särskilt nämnas att det ingick i de gamla hovnarrarnas roll att då och då förnedra kungligheter och mäktiga män.

Men i kölvattnet efter tårtningen av Jimmie Åkesson på Nytorget i Stockholm har händelsen beskrivits som ett hot mot demokratin. DNs ledarsida jämförde med våldtäkt. Politiker över hela linjen uttalade sig snabbt på twitter och jämställde tårtning med hot och våld mot politiska motståndare.

Gissningsvis drivs en del av de här markeringarna av rädslan för att SD annars skulle plocka ännu fler martyrpoäng. Och att partiledare tar avstånd från olagliga aktioner är naturligtvis inget konstigt. Däremot har debatten efteråt blivit skev: ”Det hade kunnat vara en kniv”, fungerar som kritik mot polisens och Säpos skyddsarbete, men missar totalt vad som faktiskt hände.

2001 inträffade två berömda tårtningar i Sverige: mot Kungen och mot Bosse Ringholm. Ingen, såvitt jag minns, talade om ett hot mot demokratin då. Varför inte? Därför att alla såg händelserna som hyss, visserligen med politiska förtecken, men fortfarande hyss. Tårtkastarna greps och fick sina straff. Varken mer eller mindre. Så fungerar demokratin, så fungerar Sverige, och så fungerar tårtning som kulturarv.

Den här gången kom en stor del av debatten att handla om huruvida det är ”okej” eller ”acceptabelt” med tårtning eller inte, underförstått att den som inte tog avstånd från aktionen bör förpassas till politikens och demokratins skuggland. Det är en pseudo-diskussion, eftersom ingen har föreslagit att tårtning ska bli lagligt. Alla är ju överens om att tårtning ska vara straffbelagt. Och olagliga handlingar sker, och de får konsekvenser, välkommen till rättsstaten.

Men att kasta en tårta, eller tomater, på någon i protest – det är en händelse som vi alla känner igen. Vi vet alla att det också är ett enkelt igenkännbart och etablerat uttryck för missnöje. Det är straffbart, och mycket värre än att gå mot röd gubbe, men omöjligt att likställa med verkliga hot eller verkligt våld.

Däremot finns en intressant parallell som ingen gjort, inte vad jag har sett i alla fall. Nämligen mannen som kastade sina två skor mot George W Bush på en presskonferens i Irak, och kallade honom för en hund. I kulturell översättning blir skorna och hundarna en sorts ruttna tomater, eller varför inte – en tårta. Det var inget reellt hot mot den amerikanska presidentens liv. Det var en symbolisk protest mot ockupationen av Irak. Mannen dömdes till fängelse.

I mediernas uppskruvade tonläge är historiska paralleller och vettiga jämförelser det första som ryker. Snabb debatt har blivit big business. Alla ska bara reagera känslomässigt, så högljutt som möjligt, och nu genast. Men det fördummar det offentliga samtalet och underminerar den journalistiska uppgiften att med historisk analys sätta saker i sina rätta sammanhang.

Annonser

strindbergdator

Det som hamnar på internet, stannar på internet.

Telegrafen kan idag presentera ett unikt material med webbläsarhistorik från slutet av 1800-talet. Hittills har tre (3) timmars surfande kunnat återställas till 100%.

Det är August Strindberg själv som ska ha genomfört dessa sökningar. August var en av de första datoranvändarna i Europa.

Varsågoda, här är Strindberg söker:



Skärmavbild 1895-09-10 kl. 22.08.59 Skärmavbild 1895-09-10 kl. 22.09.26 Skärmavbild 1895-09-10 kl. 22.09.51

Kobra – man vill ju gärna gilla detta program. Fritt, smart och snyggt. Nu var det längesen jag såg Kobra, så dumt, jag måste titta! tänker jag ibland.

Så jag klickar play och in i rummet blåser en vind av besvikelse. Jaha, var det DÄRFÖR jag inte kollat på länge? För att jag känner mig underskattad som tittare?

Visst, man kan inte vara på topp jämt, vartenda program; ibland har man idétorka och ibland blir det nödlösningar. Men man kan inte heller släppa igenom vad som helst.

En närstudie av inledningen på det senaste Kobra-programmet får tjäna som exempel.

Temat är Förvarstal och vi åker till San Fransisco för en sorts redaktionell reklam för företaget Reputation.com. Alla som läst kvällstidningar de senaste åren vet att Framtida Arbetsgivare är intresserade av dina google-träffar på nätet. Vi möter här ett företag som kan hjälpa dig att undanröja pinsamheter och dåligt rykte.

Reportagets behållning är alla roliga festbilder som flimrar förbi. Tyvärr är det också den enda behållningen.

Företagets grundare ger exempel: ”Du kanske är 16 och har rökt marijiuana. Eller tagit kokain. Du kanske kört på någon med en bil.”

”Allt finns kvar som digitala spår”, konstaterar Kobra.

Hurdå? Vilken typ av spår? Det framgår inte riktigt.

Kobra berättar därefter att företaget startades i samband med ett par mobbingfall på nätet. ”Vi letade rätt på mobbarna och avslöjade (”exposed”) dem”, säger grundaren – paradoxalt nog verkar det alltså som om mobbarna hängdes ut! Ingen följdfråga på det.

Kobra berättar vidare att Reputation.com på kundernas uppdrag kontaktar olika hemsidor och ber dem plocka bort känsligt material. Bara så? Varför kan inte kunden göra det själv och slippa betala? Den frågan är ju superviktig och högintressant eftersom den leder vidare. Vilket inflytande – om något alls – har Reputation.com över, exempelvis, Facebook? Kan de påverka Instagram att ta bort bilder som INTE bryter mot användarvillkoren? Kan de sänka svenska bloggar? Eller är kunderna bara amerikaner? Spelar det någon roll i vilket land servrarna står? Många frågor, men det förblir åtminstone för mig högst oklart vilken makt det här lilla företaget i San Fransisco dit Kobra åkt för att lyssna på säljsnickesnack egentligen har.

Kobra tar förvisso upp två typer av kritik som sägs ha riktats mot företaget: att ”skönmåla människor” samt att tjäna pengar. 20 000 om året kostar det att få sitt digitala rykte bevakat. Men visst borde det gå att hitta tyngre kritik, den ploppar ju upp direkt i mitt huvud i alla fall: Är det ingen som tycker att det hotar yttrandefriheten om det går att köpa tystnad på nätet? Och om Reputation.com INTE kan påverka smutskastning på vanliga bloggar (om den sker inom lagens ramar), vad är då poängen med att betala dem massa pengar som kund, eller för den delen att göra redaktionell reklam för dem som kulturmagasin? Förresten, hur utbrett ÄR egentligen det här problemet att vanliga människor får dåligt rykte på nätet? Hur ofta händer det utanför kvällstidningarnas facebook-klickisar?

Nu, mitt i den totala oklarheten, börjar man ana att Kobra faktiskt kommer låta allt detta passera utan fördjupning. Och då blir man besviken, känner sig faktiskt rätt underskattad och understimulerad.

Men då har det konstiga bara börjat.

Grundaren för Reputation.com slår plötsligt fast att internet borde kontrolleras hårdare, ja, redan från tidens början borde internet ha varit hårdare styrt. Information borde ”graderas från full anonymitet upp till högsta möjliga militära säkerhetsnivå”. Jag vet inte vad det här betyder, bara att det låter helt obegripligt, och dessutom läskigt. Företagets grundare börjar tala om ett helt annat, kontrolldominerat internet. Han håller på och bygger ett sådant, ett eget internet, som är ”omvänt” på något sätt. Det låter mycket svårt och mycket obehagligt om det skulle lyckas. Frågor eller fördjupning? Noll.

Jag vill ju egentligen gilla Kobra. Den där fria associationen, å, den är underbar, det känns som om det blir färre och färre sådana ytor i media. Men det här är omöjligt för en tänkande människa att få ut något av. Jag tror faktiskt inte att Kobra-teamat heller var så imponerade av Reputation.com. Så varför märks det inte i programmet?

Nu får vi se hur länge den här bloggen klarar sig…

Programmet: http://www.svtplay.se/video/1192907?type=embed

Knaus är granne med Gud

16 oktober 2012

Men hur gör han för att skriva så bra? Och: kommer ”Min kamp”-sviten att gå till historien?

Foto: Norstedts

Vi har nått en ny fas. Fler och fler diskuterar Karl Ove Knausgårds liv med varandra på fester, över fikabord, på nätet, och kritiken har förändrats, de tveksamma rösterna har tystnat, dränkts.

Frågan i recensionerna är inte längre om Karl Ove Knausgårds autofiktiva projekt är fantastiskt, utan hur fantastiskt. Samtidigt har en oro vaknat, tydligast formulerad i Nina Björks översvallande text om del 5 (DN 1/10): Men hur gör han?

Om vi inte kan förklara storheten, hur vet vi då att den faktiskt finns där?

Tidigare har gåtans lösning lite slentrianmässigt varit: språket. Det är inte sant. Som Nina Björk påpekar bjuder texten hos Knausgård sällan på något speciellt; den är rak, enkel, och de få gånger han försöker vara djärv blir resultatet ofta om inte misslyckat så i varje fall knappast storartat. Mer om det snart.

Vi provar ett annat svar först: att Knausgård helt enkelt är författare. Vi kursiverar såhär: han är författare. Svante Weyler är inne på det (Expressen 1/10) och jämför med Imre Kertész: han blev inte författare på grund av Auschwitz, utan han var helt enkelt en författare som hamnade i Auschwitz. Men om det är något som framträder tydligt i del 5 så är det att Karl Ove inte är någon naturbegåvning, inget geni, tvärtom:

På poesikursen uppmanas han av Jon Fosse att stryka varenda rad (klichéer, klichéer, klichéer) utom ett enda ord som han kan spara: widescreenhimmel. (Och nu när några år gått ser vi att även det ordet redan tappat en del av sin värdighet.) Inte går det så särskilt mycket bättre på prosadelen av kursen, även om han förvisso har någonting där, ett driv. Men som sagt: språket är inte lösningen på gåtan om Knausgårds suggestionskraft.

Att Karl Ove ens får ut sina texter till slut är för att han är envis, seg; sakta lär han sig att undvika fallgroparna, hela tiden livrädd att bli avslöjad. För det vet han ju innerst inne: att han är så jävla dålig. Min mamma ringer och har läst ut femman, lyrisk: Jon! ropar hon. Han är ju så fantastisk! Han är fantastisk när han skriver om hur jäkla dålig han är!

Vi provar ytterligare ett svar: Min kamp går så långt där, i självutlämnandet, familjen, folk han bara råkar träffa, men allra mest då för Karl Ove själv. Han går riktigt långt och där uppstår det berömda suget. Nåja. Poeten Johan Jönson, som borde vara en av experterna i Sverige på att skriva om sina mörkaste sidor utan att gömma undan något, sa till mig (när jag intervjuade honom i ett annat ärende, men inte kunde låta bli att fråga om Knaus) att han också hade hört det där, om att Min kamp ”gick så långt”. Men, sa han, det är en ordinär roman. Klockan var si och så mycket en tisdagkväll för trettio år sedan, vädret och ljuset var si och så – det är ju hittepå. Det är inte sant. Och varför skriver han inget om sin kuk, hur den känns inuti hans fru, varför skriver han aldrig att han mäter den, något som alla män gör? Han censurerar. Det är en ordinär roman.

Låt oss alltså prova den motsatta tanken. Det är inget speciellt med Min kamp-sviten. Knausgård gör inget som inte andra gör bättre. Varför blir han då så läst av folket, hyllad av kritikerna? Kanske på grund av det rena skvallret? Ingredienserna – otrohet, separation, missbruk, passion – passar naturligtvis i vilken (doku)såpa som helst. Skulle vi ha intresserat oss för Karl Ove Knausgård över huvud taget om han var påhittad? Om inte, är detta en svaghet hos romanen? Hur viktigt är förresten hans omtalade vackra utseende och inte minst lejonmanen; vek inte försäljningssiffrorna ned när han gjorde misstaget att klippa sig?

Jag tror att vi måste acceptera att skvallret och igenkänningen är två viktiga krafter bakom genomslaget för Min kamp. Det är två faktorer som vanligen inte rankas särskilt högt på universiteten. Men jag vet ingen som läst böckerna utan att börja fundera över sin egen barndom, sin egen far, sin första förälskelse, sina misslyckade karriärförsök… Blicken faller på boksidorna och samtidigt inåt. Även om man inte känner igen alla låtar och bandnamn som grabbgänget bollar med, är det lätt att ersätta dem med egna erfarenheter, egna vänner, egna trauman och fiaskon. När Knausgård skrev en freudiansk text om Breivik i somras föll en möjlig pusselbit på plats. Kan läsningen av Min kamp vara en sorts psykoanalys för läsaren, utförd av/genom någon annan (Karl Ove)?

Är Min kamp en sorts brukslitteratur, populär i just vår tid, så länge igenkänningen är möjlig, och så länge skvallret är intressant – men snart bortglömd?

Inte då.

För vad Knausgård egentligen lyckas med är något som inte går över.

Han skriver i en tid när auktoriteterna misslyckats med att förklara varför vi är här. Framstegspolitiken har kapitulerat inför den eviga, mystiska ”krisen”. Religionen verkar leda till, eller vara en utmärkt bärare av, de våldsammaste konflikter. Fyndet av Higgs-partikeln skulle enligt forskare på KTH skapa en helhetsteori som kastade ett tillfredsställande ljus över allt annat – men som författaren Elin Ruuth frågade: ”Vad vet de där forskarna egentligen om allt annat?”

Och i brist på andlig vägledning kanske vi gör som Karl Ove: han strävar efter äran och berömmelsen, men vet att det är omoget, att han är en bluff. Vi försöker arbeta, men världen, och livet, saknar riktning – inte bara för Karl Ove utan också för oss. Sammanhang, vänner, kärlekar, kommer och försvinner, släktingar blir skuggor av sina forna jag och dör. Trots besvärjelsen – ”aldrig, aldrig misstar sig hjärtat” – som återkommer genom sviten, skulle man med fog kunna hävda att mycket av det som skildras i Min kamp i grunden är rätt så meningslöst.

Tänk om vårt universum bara är en molekyl i ett annat, större universum, funderar den unge Karl Ove och landar i slutsatsen: I så fall saknar allting betydelse.

Ändå känns det inte så. Knausgård är inte en realist eller naturalist, en Steinbeck som låter sina romangestalter gå under i en allmän känsla av att allt tyvärr gick lite snett. Nej, han är en modernist i den meningen att han tar världen, tom och kall och hård, och blåser liv i den; han re-mytifierar tillvaron genom sin besatthet vid de minsta detaljerna: när Karl Ove Knausgård dricker vatten direkt ur kranen, rätar upp sig och drar handen genom håret, den enkla rörelsen som vi alla gjort, så betyder den någonting.

Han upprättar ett förtroende, ger ett löfte: Om det här är värt att berätta, så är livet inte meningslöst. Och om mitt liv inte är meningslöst, så ska inte ditt heller vara det.

Det är därför vi förlåter honom, eller som Nina Björk skriver: det är därför vi står på hans sida. Både i hans djupaste självförakt och avundsjuka, när han slungar ett ölglas i huvudet på sin bror, och i hans beskrivningar av förälskelsen som varje gång känns lika ny och speciell. Vi ser honom i hela hans ynklighet, och känner oss samtidigt själva sedda.

För livets mening går inte att resonera sig fram till. Den är en upplevelse, en känsla; kanske ryms den i utropet ”ÅÅÅÅÅHHH” som återkommer gång på gång i Min kamp. Karl Ove Knausgård avskyr att gråta, ändå händer det hela tiden: när han är förälskad, när han blivit kränkt av pappan; både i hans självförakt och megalomani – vid de tillfällen då livet förtätas och vardagsspråket inte räcker till. Åååååhh.

I stället för att distansera sig från känslorna och låta alltihop gå under i en snyftning, låter Knausgård sitt snyftande ge världen liv. Därför är Knaus granne med Gud. I hans widescreenhimmel.

Texten har uppdaterats.

P1-programmet Nya Vågen offentliggjorde nyligen en ännu opublicerad DN-artikel på sin blogg. Skribent var Jon Jordås och artikeln blev den mest lästa på bloggen någonsin.

Bakgrunden var tidningens underdåniga intervju med finansminister Anders Borg.

– Många som uppskattar seriösare journalistik hade suckat eller muttrat. Nu fick de även skratta åt eländet, kommenterar Nya Vågens medarbetare Jon Jordås.

Länk: Eric Schüldt ”för stor för Europa”

Foto: Anna Tullberg

Från sverigesradio.se:

Många radiolyssnare skriver brev till redaktionen för Sveriges Radios Romanpris och vill dela sina tankar om böcker och läsning. Plötsligt får de ett oväntat svar – reportern Jon Jordås åker hem till några av dem.

Han träffar Andreas Quistberg i Uppsala som beskriver läsning som en räddande ”bubbelvärld”. Annmari Andersen från Porjus föredrar litteratur som är frånkopplad från vardagen, medan skånepågen Björn Landerberg jämt vill ha konkret nytta av böcker han läser.

På resan närmar vi oss ett svar på frågan: Hur läser Sverige?

Ett program producerat för Romanpriset 2011 av Jon Jordås. —-> Lyssna/ladda hem här.

Bananspecial!

07 februari 2011

I veckan jobbade vi på radiolinjen tillsammans med ett ungdomsprogram. Den finaste komplimangen från kidsen efteråt: ”Kul att det kom fram saker som man aldrig skulle ha kommit på att googla!”

Men bananspecial… Är inte det en rätt spejsad grej egentligen?

13 radiostudenter, 1 program, 45 min:

http://soundcloud.com/magasinsprogram-vt-11/bananer

Elefanter

10 maj 2010

Beethoven, elefantjakt, manlig vänskap — och mycket mer! Telegrafen presenterar en helt nyskriven radioteater: Elefanter.

—-> Lyssna!

(Eller högerklicka för att ladda ned som mp3)

Längd: 11.30 (Version 2)

Obamas hund

06 april 2010

Nu när Barack Obama varit president en tid verkar pendeln ha svängt.

Han är mer nedtagen på jorden i medierna.

Därmed är vi redo att ställa oss frågan: Varför blev det medial masspsykos kring Obamas vattenhund?

—> Lyssna här, eller högerklicka för att ladda hem.

Längd: 9.15.

Gregor blir en insekt

29 januari 2010

Nu blir det radioteater för alla stora och små barn! Under tre veckor har vi jobbat med detta på skolan; här är min produktion.

—> Gregor blir en insekt (mp3)
Längd: 8 min.

I rollerna:
Greta: Elsa Sjöberg
Pappan: Bengt Bok
Mamman: Kristina Hedin
Besökaren: Maja Salomonsson
Berättaren: Tommy Rutgersson
Som sig själv: Gregor
Ljud, musik & manus: Jon Jordgubbe