Oro och konspirationer – Oktober 09

Telegrafen är tillbaka efter en tids dvala. Nu som riktig radioblogg, alltså ljud, en röst, min egen röst. Bland annat. Oktobertelegrafen handlar om oro och en stor konspiration.

DÄR ska du klicka —> Telegrafen oktober 2009

Det finns två sätt att lyssna. Antingen klicka direkt och sitta vid datorn. Eller högerklicka … välj spara som … och lyssna när & var du vill.

Ny rubrik: Grattis Stockholm!

Jag upptäckte nyss att mitt förra inlägg var otroligt stockholmscentrerat. Så mycket att det är opassande, obegåvat och ohållbart. Därför kommer här ett förtydligande:

Det är tunnelbanan i S t o c k h o l m som ska få någon sorts lådor installerade med poddar i. Det är inte spårvagnarna i Göteborg, Norrköping eller någon annan stad – även om jag håller tummarna. Det är inte U-bahn eller S-bahn i Berlin.

Inspirerad av Tanya Färgs blogg och Mari Jungstedts frihet från perfektionism tänkte jag helt kort beskriva min arbetsdag utifrån dess viktigaste hålltider.

06.40. Vaknar av mig själv. 06.50 är jag på den absoluta toppen av min kreativa förmåga. I det här läget uppstår de flesta intressanta idéerna. Jag kan göra vad som helst. Skriva, klippa radio, läsa och analysera kopiösa mängder text etc.

07.30. Redan här börjar det gå utför. Men det kritiska tänkandet har aktiverats och kan nu korrigera uppenbara brister i vad jag nyss gjort, vilket är en fördel.

09.00. Skolan börjar. Hjärnan har nu börjat stängas av. Längtar till lunchen. Blir fantastiskt gnällig runt 11.30. En viss förbättring i humöret infinner sig 12.10 då föda intas, men kreativiteten dämpas sedan effektivt av matsmältningssystemets arbete.

Framåt 15.30 är såväl blodsockret som begåvningen på riktigt låga nivåer. Försöker håller ögonen öppna då jag tvingar i mig middag runt 18.30. Nu gäller endast enkla sysselsättningar som att diska, sortera någonting eller se på teve, dock har jag ingen teve.

21.46. Somnar ofrivilligt.

P3 Dokumentär i T-banan

På tunnelbanans gröna linje installeras nu 20 stycken ”lyssningslådor” i en av vagnarna. Resenären kopplar in sina egna hörlurar och kan då lyssna på P3 Dokumentär, rapporterar bl.a. SvD.

Förhoppningen är givetvis att smakprovet blir en inkörsport till tyngre poddlyssnande. En utmärkt idé! Tycker jag som lyssnar på podd nästan varje dag. Däremot tycker jag det är lite snålt med (om jag förstått saken rätt) bara en icke-valbar dokumentär i varje låda. Vilket å andra sidan uppmuntrar hjälpsamhet resenärerna emellan – om man redan hört den dokumentären kanske man kan byta plats med någon.

Jag var nyfiken på hur lådorna ser ut, men än så länge finns bara bilder på vagnen från utsidan. Så detta är vagnen man skall gå in i.

Vinnare: Sverigedemokraterna. Förlorare: SR.

”Det märks sannerligen att etablissemanget fruktar Sverigedemokraterna. De är desperata nu.”

Så låter det på en typisk, upprörd SD-blogg efter att wallraffingen avslöjats. Under fem månader har en frilansjournalist på uppdrag av Kaliber i P1 varit medlem av SDU. Ungdomsförbundet alltså, med en del minderåriga medlemmar. Dessa har smygfilmats, tydligen bland annat på fester, för att höra om de kläcker ur sig något korkat och invandrarfientligt.

Frågan är vilken trovärdighet wallraffing (som det kallas) erbjuder idag. Varenda mediekonsument vet hur lätt det är att vinkla reportage – handlar det dessutom om 5 månader, unga människor och fester, då riskerar det att framstå som om SR bedriver jakt på SD.

Skjutjärns-Josefssons reportage från valstugorna förr-(förr?)-förra valet visade upp såväl (S) som (M) i dålig dager. Det framstod som om man bara behövde gå in i en svensk valstuga för att möta rasism av politiker i tjänst. Nu idag efterlyser moderaterna hårdare tag mot invandrare samtidigt som SR under fem månader letar sensationer i ett ungdomsförbund till ett parti som inte ens sitter i Riksdagen.

Även om reportaget blir mycket, mycket övertygande – vilket inte är säkert – finns sannolikheten att SD lyckas framställa sig som så motarbetade att vinnaren i slutändan blir de själva. Även om de symboliskt tvingas utesluta några grodskallar ur ungdomsförbundet när programmet sänts.

Straff eller försoning? Dokumentär eller partsinlaga? ”De rättrådiga” av Johan Hellström

I en rättegång fastställs vad som kan bevisas och straffet delas ut. Förhandlingen sker via ombud (advokat/åklagare). I Sverige finns sedan en tid tillbaka medling som komplement. Medling är ett möte mellan åtalad och offer där fokus ligger på att förklara och förstå varför det blev som det blev, och eventuellt be om – få en – ursäkt.

Om detta har Johan Hellström gjort en dokumentär. Beskrivningen av programmet säger bland annat: ”Somliga befarar att medlingen – i takt med att den nu blir allt vanligare – kan komma att utnyttjas av gärningsmännen, som ett sätt att komma lindrigare undan. Andra menar att den borde få en ännu större rättslig tyngd.” Men vad som börjar som en berättande dokumentär där olika sidor kommer fram, förvandlas efter hand till ett angrepp på medlingen – det visar sig att dokumentärmakaren själv tillhör de ”somliga” som är djupt kritiska till att medlingen kan ge ett lägre straff.

Det här är jätteintressant. Som dokumentärmakare har man ju åsikter – men hur ska man redovisa dem? Och när? Eller borde de gömmas undan? Jag blir vid lyssningen provocerad av hur tonen vänder när berättarrösten börjar ställa hårda frågor i straffets tecken. Vissa klipp tycks utvalda för att misskreditera medlingen, inte minst hur dokumentären slutar med att framställa medlare (”de rättrådiga”) som lite outbildade – de kollar på en indianvideo, spelar lite rollspel och hinner inte läsa sina kursböcker – och därmed är de kanske inte alls så rättrådiga?

Inget fel med en granskning, naturligtvis. Men för mig ger det problem med genre – är detta en berättande dokumentär eller ett granskande reportage? Som granskning är frågan om det håller: Varför hörs ingen forskare som försvarar att medling fungerar, bara en som kritiserar det?

Egentligen skulle jag bara tipsa om program jag gillade här på bloggen. Men jag tipsar nu alltså även om program som provocerat mig på ett intressant sätt. Hur ska man göra med sina egna åsikter i den här sortens program? Framför allt är jag fascinerad av själva grundproblemet: Vilka metoder finns för att reda upp ett brott; sker försoning genom straff eller samtal? Hur ofta händer det att en gärningsman kommer till medlingen med baktanken att försöka få sitt straff sänkt – men sedan händer det någonting i mötet med offret – i samtalet?

Kloka läsare, hjälp mig gärna att besvara mina frågor! I mejl eller kommentarer.

Länk: http://www.sr.se/laddahem/podradio/SR_P1_dokumentar_090124020102.mp3

Psykologifabriken

Poddar ökar i popularitet men står fortfarande inför sitt stora genombrott. Tror/hoppas jag i alla fall. En positiv aspekt av utvecklingen är Psykologifabriken, en sajt som drivs av främst psykologistudenter. Poddar på olika psykologirelaterade teman finns att ladda hem, roas och oroas av.

Jag ska följa Psykologifabriken med spänning. En sak jag funderat på hittills är tonträffen. Signaturmelodin exempelvis känns som den vill vara ung, häftig och möjligen lite p3, ändå – eller just därför – tänker jag varje gång på porrfilmsmusik. Detta kanske bara är jag (det är säkert bara jag). Men kontrasten är ändå stor mellan anslaget och programledaren Oskar Henriksons tonfall, vars mysighet och långsamhet snarare platsar på någon udda tid i P1 eller P2. Ibland är det svårt att koncentrera sig på innehållet, eftersom man så intensivt vill bjuda hem honom på fika. För min egen del fick det gärna bli lite rappare, lite mindre basic.

Det är värt att särskilt nämna intervjuerna med internationella forskare, intressanta och med bra flyt i klippningen mellan engelskan och svenskan. Jag hoppas att poddcastingen härifrån blir långlivad.

Länk: Psykologifabriken.

Mout Ootw, av Henning Lundkvist

De senaste dagarna har tiden inte räckt till för att både radiolyssna, blogga och läsa om det nuvarande kriget i Gaza samt konfliktens historia. Jag vill nu ändå tipsa om Mout Ootw. Titeln bygger på två amerikanska militärtermer.

I något som liknar ett surrealistiskt föredrag levereras information om staden och dess rum och funktioner. Det handlar om Colloseums arkitektur, modern stadsplanering, urban gerillakrigsföring i Bagdad, m.m. Just avsnitten om krig i stadsmiljö känns plågsamt aktuella i och med vad som sker i Gaza, men det är inte huvudpoängen. De olika belysningarna av stadens struktur är kittlande för både tanke och känsla.

Själva formen utmanar egentligen bara genom sin monotoni, så lyssningen kräver en lugn stund. Längd: 27 min.

Länk: http://www.radiowy.se/mp3/henning_lundkvist_-_mout_ootw.mp3 (Radiowy 2007)

Röst: Joel Odebrant.

Diskoteksbranden, av Anton Berg

Upplägget här påminner egentligen om det hos de många tv-program, ofta amerikanska, som bygger på rekonstruktioner av hemska händelser. Man får möta några inblandade, följa förloppet i detalj, en del cliffhangers, inte så mycket analys. What’s the point, kan jag tänka ibland. Det finns oerhört många förfärliga människoöden i världen, varje dag. Det vet vi redan. Då önskar jag mig ett berättande som vill något mer, säger något mer. Får mig att se saker på ett nytt sätt (mer än att t.ex. uppskatta mitt liv som det ser ut pga kontrasten till hemskheterna).

Ändå får jag kapitulera inför den här skildringen av diskoteksbranden i Göteborg 1998. Kanske för att den är så skickligt gjord. Kanske för att det är omöjligt att värja sig från dess dödsångest (därmed är en varning utfärdad för känsliga lyssnare). Kanske för att den demonstrerar radiomediets styrka: närhet, täthet, och förmågan att måla bilder på insidan av lyssnarens skallben. Så här nära en brandkatastrof har jag aldrig varit förut. Och hoppas att jag aldrig kommer igen.

Länk: http://www.sr.se/laddahem/podradio/SR_p3_dokumentar_081031024932.mp3 (p3 dokumentär 2008)

Kärlekens fältslag, av Annika Olsson

När du trodde att du fått nog av boken The Game/Spelet – om vetenskapen att ragga på tjejer – finns en dokumentär som visar upp utövarna i ett lite annorlunda ljus. Det handlar om stolta, kaxiga killar i all enkel- och nakenhet. Scenen där Staffan pratar med sin mamma under en promenad har potential att bli en modern klassiker. Då förstår ni att ni gör bäst i att ladda hem och lyssna.

I programmet som helhet saknar jag möjligen ett fördjupande perspektiv på ”gaming” som fenomen. Det görs försök, t.ex. med tesen att gemenskapen killarna emellan är en minst lika stark drivkraft som viljan att erövra tjejer. Och hur de ömsint peppar varandra efter misslyckanden på fältet tyder på det. Men en av de skarpare killarna svarar genomskådande: ”Jag tror du tolkar in för mycket i den här gemenskapen.” Där släpps det spåret. Och hur ska man göra som dokumentärmakare när ens intervjuobjekt inte instämmer i en analys?

Länk: http://www.sr.se/laddahem/podradio/SR_P1_dokumentar_080510030013.mp3 (p1 dokumentär 2008)

Det perfekta har ett namn, av Mia Blomgren

Människan strävar efter det fullkomliga. Med den utgångspunkten får vi höra berättelser som på olika sätt kretsar kring temat perfektion. Bland andra en hunduppfödare, en kirurg, en nybliven förälder. Särskilt mycket filosofi kring det fullkomligas väsen blir det inte, men själva idén blir en utmärkt startpunkt för ett flöde av inblickar i olika människors världar. Bara att ladda hem och lyssna!

Länk: http://www.sr.se/laddahem/podradio/SR_P1_dokumentar_081128121850.mp3 (p1 dokumentär 2008)